Att leva med inre deprission
Inre deprission, vad är det tänker ni kanske nu.
Jag är ingen psykolog men kort och gått kan man förklara det som att man är väldigt deprimerad fast det syns inte på ditt yttre.
Det lever jag med och har gjort några månader.
Nästan alla jag känner har ingen aning om att jag går runt med detta för jag är ju alltid den där glada, roliga och spralliga Felicia.
Men så är det inte riktigt tyvärr.
Idag så var jag och träffade en psykläkare och 2/3 av vårat samtal som säger denne person att jag inte är deprimerad och visste inte vad de skulle göra för mig riktigt men till slut så säger denne,
"jag vet att jag sa att du inte är deprimerad men du är det fast du har inre deprission, det syns alltså inte på dig".
Och detta medförde ju då att jag återigen får gå igenom processen med psyk med mera.
Varför skriver jag detta? Vill jag få nån sorts uppmärksamhet?
Jag skriver detta för att i princip allt som har med psykiska problem mörkas i vårat samhälle idag, så ska de inte vara.
Bara för att man har psykiska problem/ohälsa så betyder de inte att jag är annorlunda eller konstig på något vis, det är bara så att man mår kanske lite sämre många dagar.
Medmänniskor måste lära sig mer om vad det betyder att må psykiskt dåligt så vi kan få mer förståelse för dem som har det.
Ingen runt om mig kan förstå hur det är för mig och det är synd men då får jag försöka förklara en del och dom får även själva ta reda på lite fakta eller så.
Och nej jag skriver ej detta för att få nån slags uppmärksamhet eller medlidande utan för att fler människor ska våga prata om detta!
Våga prata, även om det jobbiga!